Apoteksmarknaden

Apoteksmarknaden

Omregleringen av apoteksmarknaden är här för att stanna. Men det finns brister som måste rättas till. Här behövs både stramare regler och tuffare tillsyn.

Det var i huvudsak glada miner när riksdagens socialutskott i går höll offentlig utfrågning om vad som skett efter omregleringen av apoteksmarknaden. Ett problem som åtskilliga lyfte fram var vad som händer när den förskrivna medicinen inte finns på hyllan.

Apoteken har blivit fler och mindre, och det centrala varulagerregistret från monopolets dagar är ett minne blott. När varan inte finns inne är de olika apoteksentreprenörerna, genom en frivillig överenskommelse, skyldiga att ringa runt bland närliggande apotek, även om det råkar vara en konkurrent. Det görs långt ifrån alltid. Hur ofta är det i nuläget ingen som vet.

Inte heller vet någon (läs: Läkemedelsverket) hur vanligt det är att apoteken bryter mot den regel som säger att de är skyldiga att skaffa fram en vara inom 24 timmar. Däremot vet man att efterlevnaden brister och att det delvis beror på att varulagren blivit mindre och att det i sin tur beror på att marginalerna är tajta.

Vissa inbjudna menade att detta och andra skavanker bör ses som barnsjukdomar. Konkurrensverket hävdade att marknaden fortfarande befinner sig i ”etablerings- och uppbyggnadsfasen” och att resultatet hittills ”visade goda förutsättningar för god utveckling”.

Men det finns inget skäl att betrakta ett beteende som rimligtvis handlar om nonchalans alternativt dåligt utbildad personal som en barnsjukdom som självläker med åren. Så åtgärdas inga problem. Här behövs i stället en rejäl branschuppsträckning och mer av Läkemedelsverkets tillsyn.

Vidare finns skäl att fundera över varför kraven på svenska apotek är lägre ställda än hos våra europeiska grannar. Enligt Thony Björk, ordförande i Sveriges farmacevtförbund, saknar 60 procent av inrättningarna en apotekare som läkemedelsansvarig, vilket i andra länder är ett krav.

I takt med att apoteken erbjuder mer och mer av rådgivning och egenvård måste kvaliteten i råden kunna säkras. Marknaden för farmaceuter är för tillfället överhettad, men även i vanliga fall ligger det förstås en ekonomisk lockelse i att anställa lägre utbildade apotekstekniker än dyrare receptarier och apotekare. Här finns skäl för utskottet att se över lagstiftningen så att kvaliteten i rådgivning och annan verksamhet kan garanteras. Riksdagen ska självfallet inte lagstifta om exakt bemanning, men varför just Sverige skulle hålla sig för gott för någon typ av miniminivå är svårt att se.

Apotekare är en underutnyttjad resurs inom hälso- och sjukvården. Och det trots att över- eller feldosering av mediciner beräknas kosta 3.000 människoliv per år enligt Cecilia Marlow, ordförande i Sveriges Apoteksförening. Apotekarna skulle kunna göra skillnad.

Thony Björk berättar för DN om försök där apotekare anställts på akuten för att gå igenom de ofta långa läkemedelslistor som äldre patienter tvingas dras med. Och som ibland gör dem sjukare än de skulle behöva vara. Kanske är det en felaktig medicinering som gjort att de trillat och hamnat på akuten.

Här finns en obalans i maktförhållandena inbyggd. Den distriktsläkare som inte vill lyssna på en apotekare kan slå dövörat till och säga att han skriver sina recept som han önskar. Men risken för konflikter torde minska om apotekarna som yrkeskår mer integrerades i den dagliga vården, i stället för att de lyfter luren från sitt apotek när läkaren gjort något fel.

Läkare säger ofta att de alltid vill sina patienters bästa. I så fall borde de släppa prestigen och lyssna mer på pillertrillarspecialisterna. Det vore ett sätt att visa verklig omsorg.